När suget efter att tävla Ironman kom tillbaka efter 2016 efter ett par mellanår med knäoperation och annat fokus väcktes tankarna på att göra ytterligare ett försök på just tävlingen i Bolton. Cykelbanan som delvis var ny för år skulle bjuda på dryga 2500 höjdmeters och därefter väntade en tuff löpning på 400 höjdmeter i centrala delarna av Bolton = borde passa mig bra även denna gången.

Bolton som Ironman är med handen på hjärtat inte någon av de finaste eller trevligaste Ironman jag kört, men just dess utformning med utslagsgivande cykel och löp passar mig som lätt och stark löpare väl. Logistiken kring tävlingen är crazy med sim och T1 placerat två mil söder om staden, T2 några km från centrum och mål inne i city. Valet föll hur som helst på Bolton och i dec 2018 började jag tränat fokuserat mot just den tävlingen, skulle tävla andra tävlingar också men just den tävlingen var mitt mål med säsongen, att där och då prestera på topp.

Träningen under vintern flöt på väldigt bra och efter att under hösten startat ett samarbete med kosttillskottsföretaget Cellexir hade jag bra förutsättningar att ge kroppen den återhämtning den behövde. Det fungerade mycket bra och jag kunde träna på hårt och återhämta mig snabbare än tidigare. Kan med facit i hand inte notera en enda dag hittills i år jag hindrats av sjukdom, om det är tur eller tack vare Cellexir har jag inte svaret på men frisk och hel har jag varit i alla fall. Är man frisk och hel så brukar även träningen flyta på bra och resultaten kommer därefter, så även för mig hittills i år.

Säsongen som förlöpt under våren och sommaren jag har tävlat en del, med framgång. I alla tävlingar jag mött konkurrenter i min egen ålder M45 – 49, har jag lyckats stå högst upp på pallen. Tre löptävlingar och Borås samt Halmstad medeldistans triathlon. Att upprepa samma mål i Bolton skulle bli svårt men det var MITT mål, ett mål som jag jobbat en hel del mentalt med under året. Detta utifrån ha blivit inspirerad av en av mina förebilder Johan Olsson som under många år arbetat med mental träning. Följande mening har jag upprepat åtskilliga gånger för mig själv under träningspass i vinter på mina genomförda tävlingar och jag känner att det har fungerat för mig, jag har behållit ett lugn och tro på min egen kapacitet, oavsett hur loppen har förlöpt. Meningen upprepades flera gånger under mitt lopp i söndags och det stärkte mig hela tiden i min tro på min egen kapacitet. Målet med året har helt enkelt varit att ta så många podium platser som möjligt detta år, mitt första i M45. Den hårda träningen och disciplinen med mat (läs mindre go öl och godis) så lyckades jag tappa några kilo och har i höst vägt in på några kilo lättare än normalvikt (69 kilo vs 72 kilo), vilket har gjort stor skillnad framförallt på löpningen. Lite otäckt vilken korrelation det har på prestationen men gränsen är hårfin och till en viss bestämd gräns för att sedan gå åt andra hållet. Det gäller att lära känna sin kropp, vara ärlig och känna när man nått gränsen för att inte effekten skall bli motsatt och försätta dig ett sjukdoms- eller skadeläge.

Jag åkte till Bolton på torsdagen i syfte att i lugn och ro på plats få komma till rätta, reka den nya cykelbanan och fortsätta ladda inför loppet. Jag kände mig väldigt lugn i alla mina förberedelser och resan avlöpte bra och utan problem. Dock stötte jag på lite problem när jag skulle skruva ihop cykeln då skruvarna som höll växelörat på plats i ramen inte gick att dra åt tight utan de satt löst (gängorna i materialet hade nötts ut) Fick efter lite googlande tag i förstklassig service på TREK butiken i Manchester cirka 30 km bort. Tog min hyrbil, van närmare bestämt 🙂 och styrde dig och hoppades att de skulle kunna hjälpa mig, vilket de kunde. Grymt nöjd och ganska omgående efter uträttat ärende lämnade jag fiendeland (som Liverpoolsupporter) och återvände till neutral ort, Bolton.

Lätt provsimning av banan under fredagen och en kortare cykeltur för att väcka benen till liv. Slog mig flera gånger hur bortskämd man är på hemmaplan med grymma bilvägar, cykelvägar i städerna samt fin och ren natur. I England är det allt annat, rejält usla vägar med potthål om vartannat, smuts och skräp överallt i diken och allmänt grått. Att försöka cykla 45 minuter var lättare sagt än gjort. Trafikljus och bilar i ett enda kaos, lite vänstertrafik på det så skapade det mest irritation på min runda.

Med någon dag kvar till tävling ville jag bara komma igång, jag var så redo jag kunde bli, bara väldigt segt vänta, äta, dricka, äta och dricka lite till. Delade kök på mitt boende med en triathlet, Yann från Frankrike (nu militär arbetandes och boendes i Monaco) som var en erfaren Ironman med dryga 20 finishes på sin meritlista. Hans mål med tävlingen var att knipa en av de 10 platser till Kona som fanns i hans klass för militärer (totalt 40 startade) Vi konstaterade att vi nog skulle hamna nära varandra i mål om vi båda fick till de lopp vi hoppades på.

Raceday innebar busstransport till starten söder om staden och jag ställde mig i gruppen som förväntades simma mellan 65-70 minuter. MItt PB är 72 min men jag kände att jag nog blivit lite, lite bättre än så och jag kände mig lugn och rätt placerad. Starten gick och det tillämpades vågstart där de släppte 4 o 4 i taget med typ 5 sek mellanrum vilket innebar det blev ett naturligt flyt i vattnet och jag fick till en väldigt avslappnad simning. Fick kolla upp ibland och se mig omkring ifall jag såg några andra simmare för jag hade det så lugnt och skönt där jag låg och vevade. Varvning och en kortare löpning på på stranden och klockan visade knappa 34 minuter, perfekt. Fortsatt fokus ytterligare ett varv. Försökte hålla fokus uppe i min simning och tänkte catch, drag och tempo, catch, drag och tempo. När jag ibland drömde mig bort och tappade fokus kände jag hur jag tappade fart så då fick jag fokusera tillbaka till loppet, vara där och då och tempot återfanns. Klev upp ur vattnet på 69 minuter vilket för mig är en bra simning, långt efter de bästa i min klass men med tanke på hur många (få) timmar jag lagt i bassängen får jag vara väldigt nöjd med denna start på dagen.

Snabb växling och ut på cykeln, en cykelsträcka som började med 20 km böljande cykling in mot Bolton city där vi skulle runda stadshuset på ett avsnitt väldigt dåligt underlag med ojämn gatsten, innan vi påbörjade första av två varv på landsbygden norr om Bolton. Jag hade i mitt rekande av banan noterat att det skulle bli en väldigt tuff cykling. Det var antingen uppför eller nedför, väldigt lite däremellan och att ligga och trycka i tempoställning skulle det inte bli mycket av under dagen. Jag plockade cyklist efter cyklist på första varvet och jag noterade på deras nummerlappar att många tävlade i samma klass som mig, M45-49 och det kändes bra att ta placeringar. Jag var helt ovetande om min placering i klassen men jag visste att om jag fick till en stark cykling på en så pass tuff cykelbana som denna skulle jag ligga högt upp i klassen inför den avslutande löpningen. Kände tyvärr en viss oro i de två första stigningarna då det brände rejält i låren av lättare mjölksyra, wft…. inte läge att just idag ha dåliga ben, det var ju idag de skulle vara som piggast men efter ytterligare en stigning hände det saker.

I en av de 9 backarna per varv cyklade fransmannen förbi på lätta ben och försvann men jag hade förhoppning att återse honom på den kommande löpningen. Benen vaknade dock till liv och mjölksyran försvann precis som jag formtoppat för (o kom aldrig tillbaka under hela cyklingen, helt magiskt). Jag kunde trycka på riktigt bra uppför i varje backe på 260 – 340 watt (väger 69 kilo)  och lämnade cyklist efter cyklist bakom mig. Tyvärr var jag väldigt feg och försiktig i kamikazebackarna som följde efter uppförsbacken som mer än en gång rullade åkare förbi som jag nyss cyklade ifrån uppför. Värsta utförsbacken hade 19 % lutning, med dålig asfalt och flera 90-graders svängar. Tappade säkert 30 sek i varje utförskörning pga av jag kände oro och osäkerhet på de smala vägarna med väldigt dålig asfalt. Jag skulle i mål med hel cykel och utan skador efter cyklingen och det innebar ett lite större säkerhetstänk (kanske var fegt men det var ett beslut jag tog där och då)

Benen kändes som sagt väldigt bra men det som oroade mig mycket var två förlorade flaskor med Umara som flög ur flaskhållarna på första varvet efter att jag kört ned i hålor. Hade gummiband som förstärkning på mina flaskhållare men vid dessa tillfällen kan jag ha missat att säkra flaskan med dessa, klantigt. Fick ta energi från arrangören och trycka fler gel än vad jag hade tänkt göra första delen av cyklingen. Inte helt oväntat kunde jag känna hur jag gick minus för varje timme som passerade och det var inte bra att börja löpningen med ett större minus än kalkylerat. Räddningen var mina två nya flaskor i special needs depån med 7 mil kvar att trampa.

På mina sista mil in mot växlingen kom jag ikapp tävlande som var på första varv 🙂 och som omöjligt skulle tillåtas ut på andra varvet då tidsgränsen var nått för dem. Cyklingen tog 6.06 för mig vilket är en galet lång cykeltid men på det var jag 2a eller 3a i min klass, dock slagen av ledaren med typ 35 minuter. Vet inte hur han bar sig åt för att cykla så fort men trampa kunde han, både uppför och utför. Kämparna jag cyklade om hade säkerligen simmat en del långsammare än mig men oavsett så betydde det att de tagit dryga 4 h för dem att cykla första varvet på den krävande banan. Har inte kollat på vilket rate av DNF det var i tävlingen men den lär vara rekordhög tyvärr. Det var väldigt få jag pratade med efter tävlingen som var imponerade av den nya cykelsträckningen som enligt uppgift skulle vara tuffast på hela Ironmancirkusen.

Mina watt- och fartkurvor för sträckningen (som visade sig vara 2750 höjdmeter) visar ständiga peakar i både watt- och fart, höga watt och inga watt, hög fart och 12-15 km/h uppför. NP på dagens 180 km blev därför lite överraskande helt enligt plan på 230 watt men det var frågan hur många ”tändstickor” det var kvar i asken att använda till löpningen.

Ut på den avslutande löpningen fyllde jag dräkten med Umaragels för att försöka äta ikapp och det kändes helt okej första 10-12 km. Steget var lätt och km tiderna var riktigt bra. 4.15-4.20 utan att det kändes jobbigt alls. Sedan kom energidipparna tätt, blev yr och fick trycka gels skyndsamt för att motverka en bonk…. tog mina Umaragels men fick stötta med arrangörens Enervitgels för att komma ikapp…. vilket gick sådär. Magen blev väl lite upprörd kan man säga och jag fick sänka tempot rejält och besöka toaletter på oregelbundna tider längs vägen. Men jag tog mig framåt och jag kände att de andra inte skulle kunna springa så väldigt mycket fortare än vad jag gjorde. När jag sprang där o det var som mörkast undrade jag på vilken placering jag hade i loppet, var jag långt efter topp 4 eller hade jag fortfarande chansen? Fick tacksam hjälp med att få svar på den frågan av en engelsman som stod med telefonen i högsta hugg och gav löparna liveresultat, han sprang med mig ett 50 tal meter och meddelade att jag låg tvåa, långt efter ettan Tony men med 6-7 minuter ned till 3e plats. Jävlar va gött, 2a….. nu skulle jag aldrig släppa detta -trots en krånglande mage. Bara 25 km kvar! Km för km avverkades och farten sänktes gradvis ju mer energin försvann från kroppen. Sista 10 km var en kamp där jag upprepade NEVER – GIVE – UP, mer än en gång kan jag lova. Såg min vän från Frankrike som låg ca 3 min före mig på löpningen vilket innebar att även han hade god chans till en topplacering i sin klass.

I mål utan att veta min slutgiltiga placeringen. Helt färdig, lika mentalt slut som fysiskt. Känslor som stormar i en sargad kropp, en glädjetår kommer fram, lite kramp, en rasande mage och jag känner bara en lättnad av att vara i mål. Tar ett bra tag innan jag samlar kraft att gå in på trackern och ser att jag säkrat andraplatsen i klassen, långt efter segraren och med några minuter till godo på trean. Visste att det skulle finnas 4 slots i min klass på 290 startande men där och då var jag rejält osugen på att tävla igen. Bestämde mig för att sova på saken och ta ett nyktert beslut under måndagen.

Väl hemma i huset fortsatt misären med magen, noll aptit och ett illamående som inte ville ge sig. Sov illa hela natten men vaknade i ganska skapligt skick. Hungrig, inte farligt stel och nöjd. Samtal hem och lite diskussion om vilket beslut jag skulle ta om Hawaii. Jag hade kommit så pass mycket till sans att jag kunde ta ett beslut att jag ville åka, nu när jag nått mitt mål, ett mål jag jobbat ganska hårt för i 8 månader. Sonen Melker var jublande glad att som 11 åring för andra gången i sitt liv åka till Hawaii (hur mycket skämmer vi bort dagens barn egentligen – förr var ju en resa till Norge exklusivt 🙂  Så det får bli en Ironman till då alltså, sedan är jag ganska ”klar” med denna utmaning känns det som nu. Har satsat så hårt jag kunnat några år och lyckats kvala två gånger genom två pallplatser vilket blir svårt att toppa.

Under måndag förmiddag hölls en trevlig tillställning på race Awards där jag tilldelades en trofé för andraplatsen och senare en dyr slot och medalj ”Qualified for 2019 Ironman World Championship”

Vad händer nu då? På kort sikt = VILA. På lång sikt = Hawaii vecka 41.  Lördagen den 12e oktober går starten vid vattnet utanför piren vid Kaliua-Kona och om allt går enligt plan så är jag där, för att andra gången få uppleva det mest magiska jag upplevt i idrottsväg, värt ALLT slit i hela världen.

Nu väntar som sagt lite vila och sedan är det hårt jobb mot VM, ett VM där man blir ödmjuk inför uppgiften, motståndet och klimatet som väntar. Krävs en hel del att prestera bra och placera sig högt i resultatlistan där borta men jag skall göra ett seriöst försök att få till ett bra lopp och hoppas landa på den första tredje-delen i min klass M45-49. Kommer ha nytta av mina erfarenheter från 2016 gällande upplägg inför, under och efter racet, på plats där borta.

Tack till er alla som stöttat mig längs vägen i min satsning, familjen, vänner, klubbkamrater i 3CT, sponsorerna Umara, Trek, Cellexir, coach TriHARD PT för bra träningsprogram 🙂

Vill DU o DITT företag stötta mig på min resa och min satsning mot Kona. Kontakta gärna mig så kikar vi på ett upplägg där ni och  jag som idrottsman, inspiratör, personlig tränare kan hitta ett samarbete som blir GREAT för oss båda. (trihardpt@gmail.com)

Nu är det dags för en välförtjänt öl på flygplatsen innan resan till verkligheten hemåt bär av.

Ha det bäst out there!