Raceweek

Efter en lite strulig resa över till drömmarnas ö och VM på Hawaii, med rejäla förseningar pga flygstrul i Zurich och där vi sedan fick åka runt halva USA (New York, San Francisco, Los Angeles) kunde vi landa på Kona efter 42 h och 14 h försenade. Ingen optimal uppladdning med långt flyg bland sjuka och snoriga medresenärer. Hur man efter denna påfrestning kan hålla sig frisk känns bara galet skönt och något jag säkert kan tacka en av mina sponsorer Cellexir för.

Väl på plats bodde vi i en stor och fin condo cirka 10 km söder om startområdet vilket passade mig utmärkt. Gillar lugnet och att kunna ladda utan stress från andra. För stress kan det lätt bli kan jag lova då man på vägarna runt om Kona, i stort sett dygnet runt ser väldigt vältränade människor springa, cykla och simma. Många kör på hårt in i det sista vilket känns mycket märkligt men någon de själva beslutar.

Under tävlingsveckans onsdag registrerade jag mig och på plats där får man sin väska och friskriver sig från ansvar gällande det mesta på bästa amerikanska maner. Torsdagen innebar Underpants run, vilket är ett skönt och avslappnat event där man iklädd sina underkläder springer en kortare sträcka och överskottet går till välgörande ändamål.

En tur till Ironmanshoppen måste ju hinnas med och där är det ju inte svårt att spendera pengar… men lite minnen måste man ju med hem också.

Buss in på tävlingsdagen som började med bodymarking och sedan var det bara att vänta på starten som i år såg lite annorlunda ut. Nytt för i år var att simningen var uppdelad i flera olika starter istället för en masstart för alla agegroup herrar. Nu skickade de iväg pro men och pro damer och sedan agegroup efter agegroup och min grupp med M45-49 startade 07:05. Kände direkt när vi simmade ut från piren och ut till bojarna där starten skulle gå att det var större och mer böljande vågor än vad det varit tidigare under veckan.

Att ligga där ute, trampa vatten och vänta på startskottet är verkligen helt magiskt. Det är mycket känslor som frigörs när man ligger där och guppar i vattnet som för dagen mäter 28 grader varmt och tänker tillbaka på resan man gjort mot sitt mål, alla timmars träning, alla val man gjort. Men fokus återgår snabbt när signalen för årets lopp gick och vi simmade iväg.

Simning 3.8 km

Simbanan är inget annat än enkel och ärlig i sin rakaste form.  Rakt ut i 1800 meter, passera bojarna på din högra sida. Vid Bodyglove båten skall du svänga höger simma 200 meter och sedan vända åter och simma 1800 meter rakt mot stranden. Inledningen av simningen var väldigt lugn och sansad då jag valt att lägga mig långt ned i startfältet. Hittar ett gott flyt och boj efter boj passeras. Efter cirka 1500 meter kommer nästa age group (som startat 5 min efter) ikapp och det blev direkt stökigare när de drog och slet och simmade över det som kom framför deras väg. Tittade på min klocka vid vändningen och såg att den visade 37 min, ungefär som förväntat. Det skulle innebära ungefär samma tid som förra gången då hemresan in mot land där vi möter lite motström går långsammare än utåt. Efter att ha tumlat runt i vågorna på hemvägen kunde jag till slut kliva upp på fast, mer bekväm mark och göra mig redo för nästa moment cyklingen. Simning är och förblir min svagaste gren och vi får se om jag någonsin kan ta ett steg vidare där och lära mig att simma. Simtid 1:18

Cykel 180 km

Hittade snabbt min påse i T1 och kunde göra ett snabbt ombyte. Jag simmade utan överdel under mitt swimskin så detta fick jag ta på mig tillsammans med skor och hjälm, Växlingsområdet är inte så stort ute på piren men kompakt och kräver att man springer runt hela området för att komma till sin cykel. Upp och i väg mot en lång dag i solen, yehaa.

Första delen av cyklingen går på lokala gator inne i Kailua-Kona innan man kör upp för Palani road och ut på motorvägen mot Havi. För motorväg är precis vad det är. En stor bred väg med långa böljande rakor väntar och på sidorna är det lava, i massor. Som en liten krydda på cykelmomentet är blåsten ganska stark här borta och denna gången kom den inledningsvis snett bakifrån vilket gav bra fart men även ett par sköna kast åt sidan. Jag plockade mängder av cyklister på vägen ut och försökte hålla avstånd både i sidled, fram och bak. Vid varje vätskestation vi passerade tog jag två flaskor vatten, sparade en och hällde den ena direkt över mig för att kyla ned huvud och kropp som ganska omgående började lida i värmen.

Sista 20-25 km upp mot vändpunkten i Havi går svagt uppför och här blåste det rejält från inlandet. Fick luta cykeln ganska duktigt mot vinden till höger för att inte tippa över åt vänster och många hade det tufft och for över hela körbanan. Vid vändpunkten stannade jag snabbt och fick min special needs påse, till dagen fylld med två nya flaskor Umara sport och 3 nya gels. Hade kalkylerat med 5 flaskor Umara sport (110 gram/flaska och timme) 5 st gel och 2 st bars och det kändes både under cyklingen och efter att det var en perfekt kalkyl. Bra energinivå och inga problem med magen. Thanks Umara for that.

På väg utför Havi fortsatte jag att köra om cyklist efter cyklist och efter en omkörning rullade en referee upp bredvid mig och visade upp en gult kort. What? Vad har jag gjort frågade jag? ”Blocking”, fick jag till svar. Där och då kunde jag inte förstå hur jag kunnat blockera någon på min resa utför men efteråt förstod jag att det måste ha varit att jag efter en av otaliga omkörningar gått in lite tight framför den omkörda cyklisten som då blivit ”blocked”. Hur som helst så blev jag jäkligt sur och fick många negativa tankar. Tog några djupa andetag och släppte incidenten och trampade på, samtidigt som jag letade efter ett peneltytält där jag kunde sona mitt straff. Efter ett par mil dök det upp och jag stanna och förklarade mitt brott. I tältet stod två andra cyklister och funktionärer förklarade glatt, ”2 minutes for you and you will get out of here before this two guys”, okej, två minuter var lite bättre än de 5 min som jag befarade. Det här med peneltys är en historia för sig och att stävja allt fusk med drafting här borta är omöjligt med alltför många duktiga athleter.

Försöket med att dela upp simstarten upplevde jag i alla fall som lyckat då antalet personers som jag såg drafta i år var betydligt färre än 2016 då stora klungor med 30-40 man cyklade om mig. Vilka som sedan rättvist eller av otur blir ertappade av en domare och får straff känns väldigt mycket som ett lotteri. Min varning var den andra under mina 9 Ironmantävlingar jag gjort och jag bedömer mig själv som en ärlig och rättvis medtävlare, oklart hur statistiken ser ut för andra tävlande med ungefär samma antal tävlingar som mig. Min tid i förvar avtjänades och jag satte av på de sista 40 km in mot mål. Fortsatte att plocka folk och rullade på ganska bra. Cykeltid 5:15 med (215 watt i snitt) Jag är väldigt nöjd med min cykling, både tiden men framför allt känslan. Jag skapade goda förutsättningar till att kunna springa bra med denna cyklingen. Min grymma Trek Speed Concept med ett gäng år på nacken leverade som vanligt och det är inte överraskande att läsa hur just Trek kommer högt i antalet cyklar bland de startande på just VM (https://www.triathlete.com/2019/10/news/kona-bike-count-did-cervelo-reign-again_384244)

Löpning 42 km

In i T2 på lite stappliga ben och ett snabbt byte av skor och ut på den första loopen längs Alii Drive. Planen var att springa väldigt försiktigt och ha stenkoll på km tiderna och upplevd ansträngning. Hittade snabbt en lunk i 4.30-4.40 fart som inte kostade mycket energi alls upplevde jag. Mötte Torbjörn som var på väg tillbaka och räknade snabbt ut att jag tagit in några minuter på löpningen och nu låg 7 min + de 5 min efter, detta då han startade efter mig på simningen. Passerade vändningen söderut och åter mot stan på fortsatt bra ben. När jag passerade mitt supportteam med Liza, Melker, Hampus och Susanne på  lätt ben var självförtroendet på topp då jag tog backen upp för Palani road i sakta mak. Ut på Queen K highway och en evighetslång motorväg mot den ökända vändpunkten ute vid Energy lab.

Efter knappa 15 km såg jag ryggen på Torbjörn och snart därefter var jag ikapp. Vi sprang ihop en kort stund och Torbjörn berättade att han hade det väldigt jobbigt, vilket även syntes på hans raceface men hans steg var fortfarande bra och med Torbjörns krigarinställning var jag säker på att han skulle avsluta jobbet väl och fixa en grym finish på hans debut här borta.

Mina lätta ben bar mig vidare norrut och uppför de långa sega backarna på motorvägen. Men glädjen skulle visa sig vara kortvarig och som om någon bara vred av strömbrytaren så tappade jag steg och ork från en kilometer till en annan. Vid 20 km fick jag börja kämpa för att hålla km tiderna under 5 min/km och därefter gick det bara utför. Passerade halva sträckan på knappa 1.40 vilket var enligt plan. Strax innan passering halva blev det en kamp att ta sig framåt med en kokande kropp, stumma ben och låg på energi som dränerats ur kroppen på ett sätt som är svårt att förklara. Det liksom bara händer härborta om du inte har den perfekta dagen. Kilometrarna hem mot mål (22 st till antalet) var nu väldigt långa och för att mentalt fixa detta gäller det verkligen att bryta ned återstående sträcka i delmål. För mig blev det att ta mig löpandes till nästa vätskestation och där fylla på med ny energi, kyla ned sig genom att hälla vatten över huvudet, stoppa is i byxa, keps, tröja och ta gels för energi. Passerade en vätskestation och ut på en ny misärlöpning mot nästa vätska cirka 2 km bort.

Det är helt fantastiskt hur kroppen trots härdsmälta kan tillåta dig att röra dig framåt, om än väldigt långsamt. För framåt kom jag och målet kom närmare och närmare. Då den inledande simningen och nu den avslutande löpningen inte föll ut enligt plan hade jag släppt taget om målet att komma under 10 h. Återstående drivkraften mot mål var att ta min tid från förra gången som var 10 h 31 min och det borde kunna gå, även om jag skulle behöva hanka mig fram på hörntänderna sista km in mot mål.

Sista 2 km hem är trevliga då vägarna nu återigen kantas av åskådare till skillnad mot ute på motorvägen där det ofta är kusligt öde och folktomt.

Att springa in på Alii Drive de sista 600 metrarna är en väldigt skön känsla om med en svensk flagga i handen var målet att att ta med mig så mycket energi som möjligt från denna stund, hem till vardagen i Sverige. En målgång på Kona betyder mycket i form av hängivenhet, målmedvetenhet och vilja att lyckas. Nu har jag två målgångar på mitt upplevelsekonto vilket jag är extremt tacksam och stolt över samt något jag verkligen kommer att bära med mig resten av livet. Löptid 3 h 39 min

 

 

Upplevelsen att göra ett bra lopp och kvalificera till VM har för mig båda gångarna givit en speciell känsla, ett kvitto på allt slit jag lagt ned, all tid och support jag fått från min familj, vänner och sponsorer. Den känslan har båda gångerna varit helt magisk och lämnat mig gråtandes i finishertältet av lättnad och glädje.

Att sedan planera och komma till Hawaii och VM för att prestera kändes i år lättare och än förra gången då allt var nytt, frågorna många och osäkerheten stor. Mina erfarenheter från förra gången har varit guld värda och hjälpt mig i mina förberedelser. Nöten med att sedan kunna prestera och leverera här borta har jag inte riktigt lyckas knäcka och jag vet inte om jag varken vill eller kommer att försöka igen. Jag har bevisat för mig själv, två gånger om och fixat utmaningen med tävlingen härborta och känner mig nu ganska nöjd och mätt på utmaningen Hawaii.

Avslutade VM upplevelsen med att gå söndagens prisutdelningen där de 5 första i varje agegroup får kliva upp på scenen och ta emot en träskål som bevis för sin framgång. Vinnaren i min agegroup var ingen mindre än Alexandre Vinokurov, tidigare proffscyklist i Astanastallet och topp 3 i Tour de france 2003 efter Lance Armstrong. Han fick ofrivilligt avsluta sin cykelkarriär då han blev ertappad för EPO, bloddoping och fick avtjäna sitt straff för detta. I år vann han VM i Nice 70.3 och nu VM på Hawaii – smutsigt, rejält smutsigt om du frågar mig och inte helt oväntat möttes han av ganska starka burop när han klev upp på pallen för att ta emot sitt pris. En gång fuskare, alltid fuskare med fysiologiska fördelar av sitt handlande. (bilden visar INTE fuskaren utan en tappert kämpande Lucy Charles)

Livet efter Kona

Återstår att se vad framtiden för mig inom triathlon har att utvisa men att spetsa min kapacitet över halva distansen känns lockande och med en god löpform hade det varit spännande att försöka springa fort på en mara här under senhösten.

Nu några dagar efter loppet sitter jag och skriver denna racereport på altanen till vårt boende på ön Maui och blickar ut över poolen med ön Molokai och stilla havet som kuliss. Denna plats är nog så nära paradiset man kan komma med helt grymma stränder, fina byar, gott klimat och varmt väder. Hela upplevelsen med Hawaii är inget annat än worth waiting for säger jag bara och uppmanar alla er som har som drivkraft i er träning och tävlande att någon gång ta er hit, att fortsätta kämpa, slipa på detaljer, göra jobbet och sträva mot en upplevelse ni kommer bära med er resten av era liv.

Vill passa på att tacka er sponsorer som hjälpt mig under året utrustning och mycket annat – utan er hade inte detta varit möjligt och jag är er evigt tacksam.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stor kärlek även till mina träningskamrater i den lokala triathlonklubben 3City Triathlon  Den klubbkänsla vi skapat tillsammans i vår förening är mäktigt och något jag är väldigt stolt över att tillhöra. Ingen utmaning är för liten och ingen hjälte för stor. Vi skapar förutsättningar och möjligheter för våra idrottare att prestera på toppen av sin förmåga och tillsammans blir vi starkare och starkare för varje år som går.

Biggest love till min familj som står ut med mig och mina upptåg, Liza och Melker. Det här gjorde vi bra – nu skall vi verkligen njuta den sista veckan här borta.

Mahalo mina vänner!!!